Det är ju bara en spade

Hej!

För att hänga på föregående veckas tråd tänkte jag dela med mig av en liknelse som jag har stött på ett par gånger. Denna liknelse har i sin grund att visa oss den vishet och ömhet som ligger till grund av att vilja sig själv väl på riktigt. Ofta kan det verka som att vi kan släppa loss och unna/skämma bort oss själva i aspirationen till ökad kärlek för oss själva. Dock är det inte alltid så enkelt då många av de saker vi unnar oss faktiskt är skadliga för vårt välmående. Processen kräver att vi kultiverar visdom också.

Ett exempel; i tuffa tider kan det verka som att dränka sina sorger i alkohol eller andra substanser är lika med att ha självmedkänsla då vi låter oss själva “slippa” de dåliga känslorna. Detta är dock helt motsatt att älska sig själv eller att ta hänsyn/respektera sig själv då det inte gör något med problemet samtidigt som det sabbar vår hälsa. Ett annat exempel skulle kunna vara då vi tröstäter för att gömma oss för våra känslor. 

Vid det tillfälle vi bestämmer oss för att ta bättre hand om oss själva handlar det om att jobba med de jobbiga sakerna för att bli bättre. Möta demonerna så att säga för att växa på vägen till ljuset. Det är där vi kommer hitta vad som är bäst för vårt välmående och det är det vi siktar på när vi utövar kärlek och vill det bästa för oss själva och för andra.

I de flesta fall när vi “unnar oss” handlar det om hedonistiska nöjen. Dvs nöjen som tillfredsställer via sinnena. Sex, mat, prylar etc. Dessa är dock efemära njutningar och håller inte så länge, ibland blir de till och med grunden till lidande (t.ex. när vi tryckt i oss för mycket tårta eller godis, rädslan av att bilen ska bli repad etc). Tänk dig också när du sist fick hem en pryl eller din telefon. Uhj vad det kändes spännande och härligt, men idag längtar du efter något annat och prylen eller telefonen märks knappt medan vi tar dess tjänster för givet. 

Att sträva efter något (s.k. eudaimonisk tillfredsställelse) kan ge oss en långlivad lycka och som aldrig kan bli övermättad. Tänk dig själv de gånger du har hjälpt någon utan att vilja ha någonting tillbaka. Bara tanken av det minnet ger dig en härlig känsla och det är inte som att vi mår sämre ju fler folk vi hjälper (stress kan självklart bli en faktor men inte nödvändigtvis då det handlar om balans mellan en själv och andra). Att vilja sig själv väl, om man gör det på rätt sätt, är också en strävan och hör till den eudaimoniska änden av spektrat.

Liknelsen då; Tänk dig ett scenario där du sitter som en gammal tant eller gubbe och tittar på ett gäng barn leka på en lekpark. Ett barn råkar ha sönder sin spade och blir helt förstörd. Inte går du dit och säger “Det är ju förfasen bara en spade, skärp dig!” utan du känner medkänsla för barnet och tröstar det medan du också för dig själv har en insikt i att det enbart är en spade vilket i slutändan inte spelar större roll. 

På samma sätt tar vi hand om oss själva genom att ha en ömhet och medkänsla för oss själva när vi känner oss kassa, oavsett omständighet, medan vi också söker insikt i att det som sker exempelvis faktiskt inte har så stor betydelse i det stora hela. 

I kontrast till detta är kanske normen att vi ofta behandlar oss själva med tendensen att säga “Det är ju förfasen bara en spade, skärp dig!” till oss själva när vi som mest behöver den som kan förstå oss bäst, just oss själva. Eller att vi dränker oss själva i självömkan över att det var vår favoritspade, trots att det faktiskt inte har någon betydelse.

Jag hoppas det gick att förstå och att det väntar en fantastisk vecka framför dig!

Max